.

Jag har sån jävla panik. För den jag älskar är inte kvar. Det är därför jag bara suttit vid datan och inte gjort något. Jag har inte orkat ta tag i nått. Jag mår så sjukt dåligt. Dålig till mods. Jag vet inte vad jag ska göra. Det ända jag känner nu är ångest, sorg och längtan. Längtan efter närheten och känslan av att jag var älskad som jag fick varje dag. Nu är allt det borta. Och det är mitt egna jävla fel. Förstår inte hur man kan svika den man älskar så lätt? Eller är det kanske bara jag som lyckas?...

Kanske är svårt när man är 15 år men jag kände verkligen kärlek. Han var hela min värld. Han gjorde mina dagar, även fast han inte var där, bara jag fick ett sms som tillexempel, Hej älskling! Hur härligt är inte det ?

Bara för att jag inte tänker mig för och vilka konsekvenser saker och ting kan få så blev allt så här.

Nu säger jag inte FL eller FML som de flesta kanske skulle säga i sånna här lägen. Jag är ledsen det är jag. Det ända jag tänker på är han och hur dum jag var som bara lyckades att slänga bort det så där lätt.

Fast jag vet ju egentligen att det kommer bli bättre även fast det inte känns så. Det blir det ju oftast, fast det tar tid. "Tiden läker alla sår" som man har hört många gånger. Kan ju vara sant men den tiden är bara jobbig. Känns som att man sitter med tårar i ögonen hela tiden. Fast efter ett tag faller dom inte över kanten. De orkar inte falla mer. Man kan tro att de tar slut. Fast så är det ju inte. Eller? Nog något man aldrig kommer få svar på. Känns just nu som att man bara vill ligga i sin säng som i sånna hära lägen sängen är så jäkla skön, och bara ligga och blunda tills den jobbiga tiden gått. Sånt här är ju egentligen helt onödigt att skriva men om man vill tänka lite på sig själv så är det bra, för det kan vara skönt att skriva av sig. Det är iallafall något jag brukar göra, för det känns rätt okej i den stunden. Fast efter känns det bara dumt. Men det ger iallafall en lugnande känsla för en stund.